| Exbibitar (Eibit) | Kilooktetter (ko) |
|---|---|
| 1 Exbibit | 144115188075856 ko |
| 2 Exbibitar | 288230376151712 ko |
| 3 Exbibitar | 432345564227568 ko |
| 4 Exbibitar | 576460752303424 ko |
| 5 Exbibitar | 720575940379279 ko |
| 10 Exbibitar | 1.44115188076 × 1015 ko |
| 20 Exbibitar | 2.88230376152 × 1015 ko |
| 25 Exbibitar | 3.6028797019 × 1015 ko |
| 50 Exbibitar | 7.20575940379 × 1015 ko |
| 100 Exbibitar | 1.44115188076 × 1016 ko |
| Referens | Exbibitar (Eibit) | Kilooktetter (ko) |
|---|---|---|
| A plain text message (160 characters) | 1.11022 × 10-15 Eibit | 0.16 ko |
| A three-minute MP3 | 2.08167 × 10-11 Eibit | 3000 ko |
| A smartphone photo | 2.77556 × 10-11 Eibit | 4000 ko |
| A high-definition film | 0.0000000277556 Eibit | 4000000 ko |
| A dual-layer Blu-ray disc | 0.000000346945 Eibit | 50000000 ko |
Exbibiten är en enhet för digital information på två upphöjt till sextio bitar, alltså 1024 pebibit. Beteckningen är Eibit. Den är exabitens binära motsvarighet, och de två skiljer sig i dag med 15,3 procent.
Två upphöjt till sextio är ett tal av särskild vikt i databehandlingen, ty sextio ligger nära de sextiofyra adressbitarna hos en modern processor. En 64-bitarsmaskin kan adressera sexton exbioktetter minne, och den siffran — 16 EiB — är hela arkitekturens teoretiska tak. Den står i processorhandböcker, i operativsystemens dokumentation och i specifikationen för varje 64-bitars filsystem.
Ingen maskin är i närheten av att bruka det området. Dagens processorer förverkligar bara fyrtioåtta eller femtiosju av de sextiofyra adressbitarna, ty att dra ledningar för hela bredden skulle kosta kisel för ett adressrum ingen kan fylla. De oanvända bitarna är reserverade, och att bredda utförandet är enkelt så snart minnesstorlekarna gör det värt besväret — just det var meningen med att från början välja sextiofyra.
En exbibit är 144 115 188 075 855 872 oktetter, alltså 128 pebioktetter. Det är mer lagring än någon enskild organisation håller, och jämförbart med den samlade årsproduktionen hos en stor del av lagringsbranschen. Som alla större binära enheter beskriver den gränser och rymligheter i specifikationer och inte något som byggts.
Enheten är också den i vilken filsystemens konstruktörer fastställer sina högsta storlekar. Filsystem byggda kring 64-bitars blockpekare har naturligt gränser vid exakta tvåpotenser, och flera vitt spridda anger högsta volymstorlekar i exbioktetter. De talen är inga önskningar: de är den aritmetiska följden av pekarbredden och kommer att hålla tills arkitekturen ändras.
Att läsa beteckningen rätt betyder något här. Eibit är exbibiten; Ebit är exabiten; EB och EiB är oktettformerna av var och en. I ett dokument där en skillnad på femton procent är betydelsefull — och i denna storlek är den det alltid — bär närvaron eller frånvaron av det gemena i:et hela innebörden.
En exbibit motsvarar 1024 pebibit, 144 115 188 075 855 872 oktetter eller ungefär 1,153 exabit.
Kilooktetten är en enhet för digital information på tusen oktetter, och därmed på åttatusen bitar. Beteckningen är ko. Den är den minsta av de vardagliga lagringsenheterna, och i två decennier var den den enhet i vilken en dators hela rymlighet beskrevs.
En kilooktett rymmer tusen tecken text utan diakriter, alltså omkring tvåhundra ord, eller en tredjedels sida. En kort brevs rena textfil är några kilooktetter. Nästan inget annat i dagens datorbruk är så litet: ett tomt dokument från en ordbehandlare väger redan tiotals kilooktetter, eftersom filformatet släpar med formgivning, typsnitt och beskrivande uppgifter runt texten.
Enhetens historiska betydelse är svår att överdriva. Apple II levererades med 4 kilooktetter minne, Commodore 64 tog sitt namn av sina 64, och IBM:s första persondator kunde adressera 640. Program av verklig invecklighet — kalkylblad, ordbehandlare, spel med bild och ljud — skrevs för att rymmas inom de talen, vilket krävde en disciplin som till stor del försvunnit.
Kilooktetten är också där förvirringen mellan decimalt och binärt började. Minne kom i enheter om 1024 oktetter eftersom adresseringen är binär, och alla kallade det en kilooktett. Disktillverkarna räknade i sanna tusental. De två bruken skiljer sig med 2,4 procent, försumbart i denna storlek, men samma fel hopar sig vid varje steg och når 10 procent vid teraoktetten.
IEC löste tvetydigheten 1998 genom att bestämma kibioktetten till 1024 oktetter och låta kilooktetten stanna vid exakt 1000. Operativsystemen har tagit upp detta ojämnt: somliga anger filstorlekar i sanna kilooktetter, andra delar alltjämt med 1024 men skriver ko, och några skriver numera Kio riktigt.
Där enheten alltjämt syns dagligen är i nätprotokoll och i storleken på webbens små beståndsdelar. En sidas formatmall, en ikon, ett intyg, en inställningsfil, en indexsida i en databas — allt detta mäts i kilooktetter, och den vanliga minnessidan i de flesta processorer är 4 kibioktetter, nära nog 4 kilooktetter för samtal men inte för räkning.
En kilooktett motsvarar 1000 oktetter, 8000 bitar, 8 kilobit eller ungefär 0,9766 kibioktetter.