| Kilooktetter (ko) | Mebibitar (Mibit) |
|---|---|
| 1 Kilooktett | 0.00762939453125 Mibit |
| 2 Kilooktetter | 0.0152587890625 Mibit |
| 3 Kilooktetter | 0.0228881835938 Mibit |
| 4 Kilooktetter | 0.030517578125 Mibit |
| 5 Kilooktetter | 0.0381469726562 Mibit |
| 10 Kilooktetter | 0.0762939453125 Mibit |
| 20 Kilooktetter | 0.152587890625 Mibit |
| 25 Kilooktetter | 0.190734863281 Mibit |
| 50 Kilooktetter | 0.381469726562 Mibit |
| 100 Kilooktetter | 0.762939453125 Mibit |
| Referens | Kilooktetter (ko) | Mebibitar (Mibit) |
|---|---|---|
| A plain text message (160 characters) | 0.16 ko | 0.0012207 Mibit |
| A three-minute MP3 | 3000 ko | 22.8882 Mibit |
| A smartphone photo | 4000 ko | 30.5176 Mibit |
| A high-definition film | 4000000 ko | 30517.6 Mibit |
| A dual-layer Blu-ray disc | 50000000 ko | 381470 Mibit |
Kilooktetten är en enhet för digital information på tusen oktetter, och därmed på åttatusen bitar. Beteckningen är ko. Den är den minsta av de vardagliga lagringsenheterna, och i två decennier var den den enhet i vilken en dators hela rymlighet beskrevs.
En kilooktett rymmer tusen tecken text utan diakriter, alltså omkring tvåhundra ord, eller en tredjedels sida. En kort brevs rena textfil är några kilooktetter. Nästan inget annat i dagens datorbruk är så litet: ett tomt dokument från en ordbehandlare väger redan tiotals kilooktetter, eftersom filformatet släpar med formgivning, typsnitt och beskrivande uppgifter runt texten.
Enhetens historiska betydelse är svår att överdriva. Apple II levererades med 4 kilooktetter minne, Commodore 64 tog sitt namn av sina 64, och IBM:s första persondator kunde adressera 640. Program av verklig invecklighet — kalkylblad, ordbehandlare, spel med bild och ljud — skrevs för att rymmas inom de talen, vilket krävde en disciplin som till stor del försvunnit.
Kilooktetten är också där förvirringen mellan decimalt och binärt började. Minne kom i enheter om 1024 oktetter eftersom adresseringen är binär, och alla kallade det en kilooktett. Disktillverkarna räknade i sanna tusental. De två bruken skiljer sig med 2,4 procent, försumbart i denna storlek, men samma fel hopar sig vid varje steg och når 10 procent vid teraoktetten.
IEC löste tvetydigheten 1998 genom att bestämma kibioktetten till 1024 oktetter och låta kilooktetten stanna vid exakt 1000. Operativsystemen har tagit upp detta ojämnt: somliga anger filstorlekar i sanna kilooktetter, andra delar alltjämt med 1024 men skriver ko, och några skriver numera Kio riktigt.
Där enheten alltjämt syns dagligen är i nätprotokoll och i storleken på webbens små beståndsdelar. En sidas formatmall, en ikon, ett intyg, en inställningsfil, en indexsida i en databas — allt detta mäts i kilooktetter, och den vanliga minnessidan i de flesta processorer är 4 kibioktetter, nära nog 4 kilooktetter för samtal men inte för räkning.
En kilooktett motsvarar 1000 oktetter, 8000 bitar, 8 kilobit eller ungefär 0,9766 kibioktetter.
Mebibiten är en enhet för digital information på 1 048 576 bitar, alltså 1024 kibibit eller två upphöjt till tjugo. Beteckningen är Mibit. Den är megabitens binära motsvarighet, och skillnaden mellan de två har vuxit till 4,9 procent — liten nog att förbises i förbigående, stor nog att betyda något i en specifikation.
Dess naturliga hem är halvledarminnet, där rymligheten bestäms av kretsens adressledningar. En minnesbricka med tjugo adressbitar når exakt 1 048 576 platser, så tätheterna hamnar på tvåpotenser och inte på jämna decimaltal. En krets som i en katalog beskrivs som 512 megabit är mycket ofta 512 mebibit i verkligheten, alltså 537 megabit, och det är databladet som talar sanning.
Den vanan är gammal och avsiktlig. Halvledartillverkare har alltid måttsatt minne binärt eftersom ledningsdragningen gör varje annat val slösaktigt: en adressbuss är ett fast antal ledningar, och att bara använda en del av det område den når kastar bort kisel. Lagringstillverkarna hade inget sådant tvång, och just därför gick de två branscherna isär.
Som mängdkänsla är en mebibit 131 072 oktetter, alltså omkring 128 kibioktetter. Det är ungefär innehållet i en lång bok som ren text, eller en enda bild med låg upplösning. I nättermer är det en hundradels sekund av en gigabitlänk.
IEC-förstavelserna infördes 1998 delvis därför att på denna nivå och uppåt upphör närmevärdet att vara ofarligt. Att köpa en komponent beskriven som en megabit och få en mebibit är en överraskning på fem procent; vid tebibiten är samma förväxling en överraskning på tio procent, och i ett avtal för ett datacenter är det en verklig penningsumma.
Riktigt bruk är i dag vanligt i standarddokument, i maskinvarudatablad och i operativsystemens inre, och sällsynt i reklam och konsumentprogram. Bästa regeln vid läsning av ett tal är att fråga vilken bransch som frambringat det: beskriver det minne eller en krets, anta binärt; beskriver det lagring eller en länk, anta decimalt.
En mebibit motsvarar 1 048 576 bitar, 1024 kibibit, 131 072 oktetter eller ungefär 1,049 megabit.