| Kilooktetter (ko) | Zebibitar (Zibit) |
|---|---|
| 1 Kilooktett | 6.77626357803 × 10-18 Zibit |
| 2 Kilooktetter | 1.35525271561 × 10-17 Zibit |
| 3 Kilooktetter | 2.03287907341 × 10-17 Zibit |
| 4 Kilooktetter | 2.71050543121 × 10-17 Zibit |
| 5 Kilooktetter | 3.38813178902 × 10-17 Zibit |
| 10 Kilooktetter | 6.77626357803 × 10-17 Zibit |
| 20 Kilooktetter | 1.35525271561 × 10-16 Zibit |
| 25 Kilooktetter | 1.69406589451 × 10-16 Zibit |
| 50 Kilooktetter | 3.38813178902 × 10-16 Zibit |
| 100 Kilooktetter | 6.77626357803 × 10-16 Zibit |
| Referens | Kilooktetter (ko) | Zebibitar (Zibit) |
|---|---|---|
| A plain text message (160 characters) | 0.16 ko | 1.0842 × 10-18 Zibit |
| A three-minute MP3 | 3000 ko | 2.03288 × 10-14 Zibit |
| A smartphone photo | 4000 ko | 2.71051 × 10-14 Zibit |
| A high-definition film | 4000000 ko | 2.71051 × 10-11 Zibit |
| A dual-layer Blu-ray disc | 50000000 ko | 3.38813 × 10-10 Zibit |
Kilooktetten är en enhet för digital information på tusen oktetter, och därmed på åttatusen bitar. Beteckningen är ko. Den är den minsta av de vardagliga lagringsenheterna, och i två decennier var den den enhet i vilken en dators hela rymlighet beskrevs.
En kilooktett rymmer tusen tecken text utan diakriter, alltså omkring tvåhundra ord, eller en tredjedels sida. En kort brevs rena textfil är några kilooktetter. Nästan inget annat i dagens datorbruk är så litet: ett tomt dokument från en ordbehandlare väger redan tiotals kilooktetter, eftersom filformatet släpar med formgivning, typsnitt och beskrivande uppgifter runt texten.
Enhetens historiska betydelse är svår att överdriva. Apple II levererades med 4 kilooktetter minne, Commodore 64 tog sitt namn av sina 64, och IBM:s första persondator kunde adressera 640. Program av verklig invecklighet — kalkylblad, ordbehandlare, spel med bild och ljud — skrevs för att rymmas inom de talen, vilket krävde en disciplin som till stor del försvunnit.
Kilooktetten är också där förvirringen mellan decimalt och binärt började. Minne kom i enheter om 1024 oktetter eftersom adresseringen är binär, och alla kallade det en kilooktett. Disktillverkarna räknade i sanna tusental. De två bruken skiljer sig med 2,4 procent, försumbart i denna storlek, men samma fel hopar sig vid varje steg och når 10 procent vid teraoktetten.
IEC löste tvetydigheten 1998 genom att bestämma kibioktetten till 1024 oktetter och låta kilooktetten stanna vid exakt 1000. Operativsystemen har tagit upp detta ojämnt: somliga anger filstorlekar i sanna kilooktetter, andra delar alltjämt med 1024 men skriver ko, och några skriver numera Kio riktigt.
Där enheten alltjämt syns dagligen är i nätprotokoll och i storleken på webbens små beståndsdelar. En sidas formatmall, en ikon, ett intyg, en inställningsfil, en indexsida i en databas — allt detta mäts i kilooktetter, och den vanliga minnessidan i de flesta processorer är 4 kibioktetter, nära nog 4 kilooktetter för samtal men inte för räkning.
En kilooktett motsvarar 1000 oktetter, 8000 bitar, 8 kilobit eller ungefär 0,9766 kibioktetter.
Zebibiten är en enhet för digital information på två upphöjt till sjuttio bitar, alltså 1024 exbibit. Beteckningen är Zibit. Den är zettabitens binära motsvarighet, och de två skiljer sig i dag med 18,1 procent — nära en femtedel.
Den isärgången är själva skälet till att de binära förstavelserna behövdes. Vid kibibiten skilde sig de två bruken med 2,4 procent, ett avrundningsfel. Här är skillnaden stor nog att ett dokument som använder fel av dem helt enkelt rapporterar en annan mängd, och inget sammanhang kan bota tvetydigheten i efterhand.
En zebibit är 147 573 952 589 676 412 928 oktetter, alltså 128 exbioktetter. Ingenting av denna storlek finns. Summan av alla data mänskligheten håller ligger på några hundra zettaoktetter, alltså under en zebioktett, så världens hela informationsförråd når ännu inte upp till en enhet på detta steg av den binära stegen.
Enheten finns därför att IEC-serien bestämdes fullständigt och inte bara så långt man då behövde. Det är samma grundsats metersystemet följer: varje förstavelse gäller varje enhet, vare sig sammansättningen ännu använts eller ej. Ett system med hål kräver en undantagstabell; ett utan hål kräver bara regeln.
Där zebibiten verkligen skulle kunna dyka upp är i räkningen med adressrum. Två upphöjt till sjuttio är ingen naturlig pekarbredd, men mångfalder och delar av tvåpotenser går genom varje samtal om adressering, och ett upplägg som reserverade sjuttio bitar för något skulle naturligt beskrivas i dessa termer. Sådana upplägg föreslås då och då och inget har ännu behövts.
Att läsa beteckningen är den praktiska färdigheten. Zibit är binärt, Zbit är decimalt, och med aderton procents avstånd är de två inte utbytbara i något dokument där talet betyder något. När en källa skriver ZB utan förklaring finns inget sätt att veta vilket som avsågs, och det hederliga svaret är att behandla talet som osäkert med en femtedel.
En zebibit motsvarar 1024 exbibit, 147 573 952 589 676 412 928 oktetter eller ungefär 1,181 zettabit.