| Exbibitar (Eibit) | Oktetter (octet) |
|---|---|
| 1 Exbibit | 1.44115188076 × 1017 octet |
| 2 Exbibitar | 2.88230376152 × 1017 octet |
| 3 Exbibitar | 4.32345564228 × 1017 octet |
| 4 Exbibitar | 5.76460752303 × 1017 octet |
| 5 Exbibitar | 7.20575940379 × 1017 octet |
| 10 Exbibitar | 1.44115188076 × 1018 octet |
| 20 Exbibitar | 2.88230376152 × 1018 octet |
| 25 Exbibitar | 3.6028797019 × 1018 octet |
| 50 Exbibitar | 7.20575940379 × 1018 octet |
| 100 Exbibitar | 1.44115188076 × 1019 octet |
| Referens | Exbibitar (Eibit) | Oktetter (octet) |
|---|---|---|
| A plain text message (160 characters) | 1.11022 × 10-15 Eibit | 160 octet |
| A three-minute MP3 | 2.08167 × 10-11 Eibit | 3000000 octet |
| A smartphone photo | 2.77556 × 10-11 Eibit | 4000000 octet |
| A high-definition film | 0.0000000277556 Eibit | 4 × 109 octet |
| A dual-layer Blu-ray disc | 0.000000346945 Eibit | 5 × 1010 octet |
Exbibiten är en enhet för digital information på två upphöjt till sextio bitar, alltså 1024 pebibit. Beteckningen är Eibit. Den är exabitens binära motsvarighet, och de två skiljer sig i dag med 15,3 procent.
Två upphöjt till sextio är ett tal av särskild vikt i databehandlingen, ty sextio ligger nära de sextiofyra adressbitarna hos en modern processor. En 64-bitarsmaskin kan adressera sexton exbioktetter minne, och den siffran — 16 EiB — är hela arkitekturens teoretiska tak. Den står i processorhandböcker, i operativsystemens dokumentation och i specifikationen för varje 64-bitars filsystem.
Ingen maskin är i närheten av att bruka det området. Dagens processorer förverkligar bara fyrtioåtta eller femtiosju av de sextiofyra adressbitarna, ty att dra ledningar för hela bredden skulle kosta kisel för ett adressrum ingen kan fylla. De oanvända bitarna är reserverade, och att bredda utförandet är enkelt så snart minnesstorlekarna gör det värt besväret — just det var meningen med att från början välja sextiofyra.
En exbibit är 144 115 188 075 855 872 oktetter, alltså 128 pebioktetter. Det är mer lagring än någon enskild organisation håller, och jämförbart med den samlade årsproduktionen hos en stor del av lagringsbranschen. Som alla större binära enheter beskriver den gränser och rymligheter i specifikationer och inte något som byggts.
Enheten är också den i vilken filsystemens konstruktörer fastställer sina högsta storlekar. Filsystem byggda kring 64-bitars blockpekare har naturligt gränser vid exakta tvåpotenser, och flera vitt spridda anger högsta volymstorlekar i exbioktetter. De talen är inga önskningar: de är den aritmetiska följden av pekarbredden och kommer att hålla tills arkitekturen ändras.
Att läsa beteckningen rätt betyder något här. Eibit är exbibiten; Ebit är exabiten; EB och EiB är oktettformerna av var och en. I ett dokument där en skillnad på femton procent är betydelsefull — och i denna storlek är den det alltid — bär närvaron eller frånvaron av det gemena i:et hela innebörden.
En exbibit motsvarar 1024 pebibit, 144 115 188 075 855 872 oktetter eller ungefär 1,153 exabit.
Oktetten är en enhet för digital information på precis åtta bitar. Beteckningen är octet, och namnet kommer av latinets ord för en grupp om åtta. Det är den enhet i vilken nästan alla lagrade data räknas, och det är värt att veta varför den heter oktett och inte byte.
En byte var ursprungligen det antal bitar en maskin använde för att rymma ett tecken, och det antalet låg inte fast. Tidiga datorer använde byte om sex bitar, somliga om sju, några om nio. IBM System/360 från 1964 stannade vid åtta, och dess kommersiella framgång gjorde åtta till norm, men ordet byte behöll sin äldre, maskinberoende innebörd i de specifikationer där tvetydighet var farlig.
Nätvärlden tog därför oktetten. När en protokollstandard säger att ett huvudfält är fyra oktetter långt kan ingen läsare någonstans läsa det som annat än trettiotvå bitar. De internetstandarder som IETF ger ut använder genomgående oktett av just det skälet, och franskan, rumänskan och flera andra språk tog upp ordet även för vardagligt bruk, så att en hårddisk såld i Frankrike mäts i gigaoktetter.
Åtta bitar rymmer 256 skilda värden, och det är därför så mycket kommer i enheter om 256. En färgkanal går från 0 till 255. En IPv4-adress är fyra oktetter, skrivna som fyra tal mellan 0 och 255. Den ursprungliga teckenuppsättningen ASCII använde sju bitar och lämnade en ledig, och de olika åttabitarsutvidgningar som följde fyllde var och en den lediga biten med en annan uppsättning tecken med diakriter — det virrvarr som Unicode till sist ersatte.
Dagens textkodning räknar alltjämt i oktetter. UTF-8 använder en oktett för det latinska alfabetet utan diakriter, två för de flesta europeiska tecken med diakriter samt grekiska och kyrilliska, tre för kinesiska, japanska och koreanska, och fyra för resten. Därför tar samma mening olika mycket plats på olika språk, och därför är en längdgräns mätt i oktetter inte en gräns i tecken.
Lagringsutrymme, filstorlek, minne och nätets nyttolast anges alla i oktetter eller deras mångfalder. Överföringshastigheter är undantaget, eftersom de anges i bitar per sekund, och faktorn åtta mellan de två bruken är fältets största källa till förvirring.
En oktett motsvarar 8 bitar, 0,008 kilobit eller 0,001 kilooktetter.