| Mebibitar (Mibit) | Oktetter (octet) |
|---|---|
| 1 Mebibit | 131072 octet |
| 2 Mebibitar | 262144 octet |
| 3 Mebibitar | 393216 octet |
| 4 Mebibitar | 524288 octet |
| 5 Mebibitar | 655360 octet |
| 10 Mebibitar | 1310720 octet |
| 20 Mebibitar | 2621440 octet |
| 25 Mebibitar | 3276800 octet |
| 50 Mebibitar | 6553600 octet |
| 100 Mebibitar | 13107200 octet |
| Referens | Mebibitar (Mibit) | Oktetter (octet) |
|---|---|---|
| A plain text message (160 characters) | 0.0012207 Mibit | 160 octet |
| A three-minute MP3 | 22.8882 Mibit | 3000000 octet |
| A smartphone photo | 30.5176 Mibit | 4000000 octet |
| A high-definition film | 30517.6 Mibit | 4 × 109 octet |
| A dual-layer Blu-ray disc | 381470 Mibit | 5 × 1010 octet |
Mebibiten är en enhet för digital information på 1 048 576 bitar, alltså 1024 kibibit eller två upphöjt till tjugo. Beteckningen är Mibit. Den är megabitens binära motsvarighet, och skillnaden mellan de två har vuxit till 4,9 procent — liten nog att förbises i förbigående, stor nog att betyda något i en specifikation.
Dess naturliga hem är halvledarminnet, där rymligheten bestäms av kretsens adressledningar. En minnesbricka med tjugo adressbitar når exakt 1 048 576 platser, så tätheterna hamnar på tvåpotenser och inte på jämna decimaltal. En krets som i en katalog beskrivs som 512 megabit är mycket ofta 512 mebibit i verkligheten, alltså 537 megabit, och det är databladet som talar sanning.
Den vanan är gammal och avsiktlig. Halvledartillverkare har alltid måttsatt minne binärt eftersom ledningsdragningen gör varje annat val slösaktigt: en adressbuss är ett fast antal ledningar, och att bara använda en del av det område den når kastar bort kisel. Lagringstillverkarna hade inget sådant tvång, och just därför gick de två branscherna isär.
Som mängdkänsla är en mebibit 131 072 oktetter, alltså omkring 128 kibioktetter. Det är ungefär innehållet i en lång bok som ren text, eller en enda bild med låg upplösning. I nättermer är det en hundradels sekund av en gigabitlänk.
IEC-förstavelserna infördes 1998 delvis därför att på denna nivå och uppåt upphör närmevärdet att vara ofarligt. Att köpa en komponent beskriven som en megabit och få en mebibit är en överraskning på fem procent; vid tebibiten är samma förväxling en överraskning på tio procent, och i ett avtal för ett datacenter är det en verklig penningsumma.
Riktigt bruk är i dag vanligt i standarddokument, i maskinvarudatablad och i operativsystemens inre, och sällsynt i reklam och konsumentprogram. Bästa regeln vid läsning av ett tal är att fråga vilken bransch som frambringat det: beskriver det minne eller en krets, anta binärt; beskriver det lagring eller en länk, anta decimalt.
En mebibit motsvarar 1 048 576 bitar, 1024 kibibit, 131 072 oktetter eller ungefär 1,049 megabit.
Oktetten är en enhet för digital information på precis åtta bitar. Beteckningen är octet, och namnet kommer av latinets ord för en grupp om åtta. Det är den enhet i vilken nästan alla lagrade data räknas, och det är värt att veta varför den heter oktett och inte byte.
En byte var ursprungligen det antal bitar en maskin använde för att rymma ett tecken, och det antalet låg inte fast. Tidiga datorer använde byte om sex bitar, somliga om sju, några om nio. IBM System/360 från 1964 stannade vid åtta, och dess kommersiella framgång gjorde åtta till norm, men ordet byte behöll sin äldre, maskinberoende innebörd i de specifikationer där tvetydighet var farlig.
Nätvärlden tog därför oktetten. När en protokollstandard säger att ett huvudfält är fyra oktetter långt kan ingen läsare någonstans läsa det som annat än trettiotvå bitar. De internetstandarder som IETF ger ut använder genomgående oktett av just det skälet, och franskan, rumänskan och flera andra språk tog upp ordet även för vardagligt bruk, så att en hårddisk såld i Frankrike mäts i gigaoktetter.
Åtta bitar rymmer 256 skilda värden, och det är därför så mycket kommer i enheter om 256. En färgkanal går från 0 till 255. En IPv4-adress är fyra oktetter, skrivna som fyra tal mellan 0 och 255. Den ursprungliga teckenuppsättningen ASCII använde sju bitar och lämnade en ledig, och de olika åttabitarsutvidgningar som följde fyllde var och en den lediga biten med en annan uppsättning tecken med diakriter — det virrvarr som Unicode till sist ersatte.
Dagens textkodning räknar alltjämt i oktetter. UTF-8 använder en oktett för det latinska alfabetet utan diakriter, två för de flesta europeiska tecken med diakriter samt grekiska och kyrilliska, tre för kinesiska, japanska och koreanska, och fyra för resten. Därför tar samma mening olika mycket plats på olika språk, och därför är en längdgräns mätt i oktetter inte en gräns i tecken.
Lagringsutrymme, filstorlek, minne och nätets nyttolast anges alla i oktetter eller deras mångfalder. Överföringshastigheter är undantaget, eftersom de anges i bitar per sekund, och faktorn åtta mellan de två bruken är fältets största källa till förvirring.
En oktett motsvarar 8 bitar, 0,008 kilobit eller 0,001 kilooktetter.