| Referens | Liter (L) | Gill (gi) |
|---|---|---|
| A teaspoon | 0.005 L | 0.0351951 gi |
| A can of soft drink | 0.33 L | 2.32288 gi |
| A wine bottle | 0.75 L | 5.27926 gi |
| A bathtub | 150 L | 1055.85 gi |
| An Olympic swimming pool | 2500000 L | 17597540 gi |
Litern är en volymenhet på en tusendels kubikmeter, alltså exakt en kubikdecimeter. Beteckningen är L, och det gemena l är också tillåtet. Den ingår inte i Internationella måttenhetssystemet men godtas vid sidan av det, och den är nästan säkert världens mest använda volymenhet.
Den skapades av den franska meterlagen 1795 som volymen hos en kub med en tiondels meters sida. År 1901 omdefinierades den som den volym ett kilogram rent vatten upptar vid sin största täthet, vilket låter likvärdigt men inte är det: vattendefinitionen gjorde en liter till 1,000028 kubikdecimeter, och i sextiotre år måste noggrant volymarbete ange vilken liter som avsågs. Generalkonferensen för mått och vikt återställde 1964 kubikdecimetern och skillnaden försvann.
Beteckningen har sin egen lilla historia. Det gemena l förväxlas lätt med siffran ett i många typsnitt, en verklig fara på en läkemedelsetikett eller i en laboratoriejournal, och därför godkändes 1979 det versala L som alternativ. Båda är riktiga, och bruket delar sig efter land snarare än efter ämne: Nordamerika föredrar L och stora delar av Europa skriver fortfarande l.
Dess vardagsräckvidd är väldig. Drivmedel, mjölk, färg, läsk och motorers slagvolym mäts i liter, förbrukningen anges i större delen av världen som liter per hundra kilometer, och matlagningen utanför Förenta staterna arbetar i liter och milliliter. Medicinen använder den för blodvolym, ungefär fem liter hos en vuxen, och för lungkapacitet, kring sex.
Ett samband gör den ovanligt användbar. En liter vatten har en massa mycket nära ett kilogram, eftersom kilogrammet ursprungligen definierades så, och därför kan volym och massa bytas i huvudet för nästan alla praktiska ändamål. Nederbörden följer samma logik: en millimeter regn på en kvadratmeter är exakt en liter vatten.
Mot brittiska och amerikanska mått räknas den om orent, och därför skiljer sig dryckesstorlekar så synligt mellan marknader. En liter är 1,76 brittiska pints men 2,11 amerikanska flytande pints, och 0,22 brittiska gallon men 0,264 amerikanska gallon, så en gallon betyder två märkbart olika mängder beroende på var etiketten trycktes.
En liter motsvarar 1000 milliliter, 0,001 kubikmeter, ungefär 0,264 amerikanska gallon eller cirka 0,22 brittiska gallon.
Gillen är en volymenhet på en fjärdedels brittisk pint, alltså exakt 142,0653125 milliliter. Beteckningen är gi. Det är fem brittiska flytande uns, och den står mellan det flytande unset och pinten i den gamla brittiska vätskekedjan. Namnet uttalas på engelska med mjukt g, så att det låter som förnamnet Jill, vilket överraskar de flesta som bara möter det i tryck.
Under större delen av 1900-talet styrde den den brittiska puben. Sprit serverades i bråkdelar av en gill, och bråkdelen växlade med landsdel: en sjättedels gill i England och Wales, en femtedel i Skottland och en fjärdedel i Nordirland. Den som beställde samma glas i tre städer fick alltså tre olika mängder, alla lagligt riktiga och alla benämnda med samma ord.
Det systemet upphörde 1995, när Förenade kungariket ersatte gill-bråkdelarna med metriska mått om 25 eller 35 milliliter, där varje ställe valde ett och anslog vilket. Bytet blev mindre omvälvande än det såg ut, eftersom en femtedels gill är 28,4 milliliter och en fjärdedel 35,5, så de nya måtten hamnade nära de gamla och glasen ändrade knappt storlek.
Matlagningen behöll den längre än lagen. Brittiska och irländska recept skrivna före 1970-talet ber om en gill grädde, buljong eller mjölk, och mängden är en fjärdedels pint, alltså 142 milliliter. Den som lagar efter en ärvd receptbok möter ordet ofta, och omräkningen är en av få som är värd att skriva på försättsbladet.
Den amerikanska gillen är återigen en annan storhet. Den är en fjärdedels amerikansk flytande pint, alltså fyra amerikanska flytande uns eller 118,3 milliliter, omkring en sjättedel mindre än den brittiska. Den förekommer i gamla amerikanska recept och i någon barhandbok, och samma försiktighet gäller som för pinten: namnet säger inget om vilket system som avses.
I dag lever gillen kvar i dialekter, i historisk skrift och i beskrivningar av glas som säljs för tidstroget bruk. Det är ett av de tydligaste fallen av en enhet som överlever sin egen uppgift, hållen vid liv av kokböcker och av minnet av hur ett glas en gång skänktes.
En brittisk gill motsvarar 142,065 milliliter, 5 brittiska flytande uns, 0,25 brittiska pints eller ungefär 1,201 amerikanska gill.