| Kilobitar (kbit) | Oktetter (octet) |
|---|---|
| 1 Kilobit | 125 octet |
| 2 Kilobitar | 250 octet |
| 3 Kilobitar | 375 octet |
| 4 Kilobitar | 500 octet |
| 5 Kilobitar | 625 octet |
| 10 Kilobitar | 1250 octet |
| 20 Kilobitar | 2500 octet |
| 25 Kilobitar | 3125 octet |
| 50 Kilobitar | 6250 octet |
| 100 Kilobitar | 12500 octet |
| Referens | Kilobitar (kbit) | Oktetter (octet) |
|---|---|---|
| A plain text message (160 characters) | 1.28 kbit | 160 octet |
| A three-minute MP3 | 24000 kbit | 3000000 octet |
| A smartphone photo | 32000 kbit | 4000000 octet |
| A high-definition film | 32000000 kbit | 4 × 109 octet |
| A dual-layer Blu-ray disc | 400000000 kbit | 5 × 1010 octet |
Kilobiten är en enhet för digital information på tusen bitar. Beteckningen är kbit. Det lilla k:et betyder något: det anger metersystemets decimala kilo, exakt tusen, till skillnad från det binära 1024 som det stora K:et ibland avsåg i äldre databruk.
Den skillnaden stred man om i decennier. Minne byggs i tvåpotenser, så en krets med 1024 bitar kallades kilobitkrets, och namnet fastnade fastän talet slog fel med 2,4 procent. Lagring och överföring räknade däremot alltid i sanna tusental. IEC avgjorde saken 1998 genom att kalla den binära mängden kibibit och låta kilobiten betyda tusen och inget annat.
Som storleksordning rymmer en kilobit 125 oktetter, alltså omkring 125 tecken text utan diakriter — ungefär en lång mening, eller längden på ett kort inlägg i ett socialt nät. Ett enda fotografi med låg upplösning är tusentals gånger större. Kilobiten är en enhet för sådant som en gång ansågs rikligt och i dag anses försumbart.
Dess historiska hem var telefonmodemet. Uppringda förbindelser graderades i kilobit per sekund, och talen märkte ut tiden med precision: 300 bitar per sekund i slutet av sjuttiotalet, sedan 1,2, 2,4, 9,6, 14,4, 28,8 och till sist 56 kilobit per sekund, det sista pressade en vanlig talledning till dess teoretiska tak. Var och en som använde internet före bredbandet mätte sin upplevelse i dessa tal.
Kilobiten lever kvar i ljud- och bildkodning, där hastigheterna anges i kilobit per sekund. Telefonins talkodare går från 8 till 64. Musik kodad vid 128 kilobit per sekund var de bärbara spelarnas tidiga norm, 192 och 256 är vanliga i dag, och 320 är det praktiska taket för de äldre förlustformaten. Rörlig bild ligger en tiopotens högre, i megabit.
Minneskretsars rymlighet beskrivs alltjämt ibland i kilobit, särskilt för de små seriella minnen som används i inbyggda apparater, där en krets på 64 kilobit rymmer 8 kilooktetter inställningsdata. I sådana uppgifter är talet oftast det binära, så databladet är värt att läsa noga.
En kilobit motsvarar 1000 bitar, 125 oktetter eller ungefär 0,9766 kibibit.
Oktetten är en enhet för digital information på precis åtta bitar. Beteckningen är octet, och namnet kommer av latinets ord för en grupp om åtta. Det är den enhet i vilken nästan alla lagrade data räknas, och det är värt att veta varför den heter oktett och inte byte.
En byte var ursprungligen det antal bitar en maskin använde för att rymma ett tecken, och det antalet låg inte fast. Tidiga datorer använde byte om sex bitar, somliga om sju, några om nio. IBM System/360 från 1964 stannade vid åtta, och dess kommersiella framgång gjorde åtta till norm, men ordet byte behöll sin äldre, maskinberoende innebörd i de specifikationer där tvetydighet var farlig.
Nätvärlden tog därför oktetten. När en protokollstandard säger att ett huvudfält är fyra oktetter långt kan ingen läsare någonstans läsa det som annat än trettiotvå bitar. De internetstandarder som IETF ger ut använder genomgående oktett av just det skälet, och franskan, rumänskan och flera andra språk tog upp ordet även för vardagligt bruk, så att en hårddisk såld i Frankrike mäts i gigaoktetter.
Åtta bitar rymmer 256 skilda värden, och det är därför så mycket kommer i enheter om 256. En färgkanal går från 0 till 255. En IPv4-adress är fyra oktetter, skrivna som fyra tal mellan 0 och 255. Den ursprungliga teckenuppsättningen ASCII använde sju bitar och lämnade en ledig, och de olika åttabitarsutvidgningar som följde fyllde var och en den lediga biten med en annan uppsättning tecken med diakriter — det virrvarr som Unicode till sist ersatte.
Dagens textkodning räknar alltjämt i oktetter. UTF-8 använder en oktett för det latinska alfabetet utan diakriter, två för de flesta europeiska tecken med diakriter samt grekiska och kyrilliska, tre för kinesiska, japanska och koreanska, och fyra för resten. Därför tar samma mening olika mycket plats på olika språk, och därför är en längdgräns mätt i oktetter inte en gräns i tecken.
Lagringsutrymme, filstorlek, minne och nätets nyttolast anges alla i oktetter eller deras mångfalder. Överföringshastigheter är undantaget, eftersom de anges i bitar per sekund, och faktorn åtta mellan de två bruken är fältets största källa till förvirring.
En oktett motsvarar 8 bitar, 0,008 kilobit eller 0,001 kilooktetter.