| Kibioktetter (Kio) | Exbibitar (Eibit) |
|---|---|
| 1 Kibioktett | 7.1054273576 × 10-15 Eibit |
| 2 Kibioktetter | 1.42108547152 × 10-14 Eibit |
| 3 Kibioktetter | 2.13162820728 × 10-14 Eibit |
| 4 Kibioktetter | 2.84217094304 × 10-14 Eibit |
| 5 Kibioktetter | 3.5527136788 × 10-14 Eibit |
| 10 Kibioktetter | 7.1054273576 × 10-14 Eibit |
| 20 Kibioktetter | 1.42108547152 × 10-13 Eibit |
| 25 Kibioktetter | 1.7763568394 × 10-13 Eibit |
| 50 Kibioktetter | 3.5527136788 × 10-13 Eibit |
| 100 Kibioktetter | 7.1054273576 × 10-13 Eibit |
| Referens | Kibioktetter (Kio) | Exbibitar (Eibit) |
|---|---|---|
| A plain text message (160 characters) | 0.15625 Kio | 1.11022 × 10-15 Eibit |
| A three-minute MP3 | 2929.69 Kio | 2.08167 × 10-11 Eibit |
| A smartphone photo | 3906.25 Kio | 2.77556 × 10-11 Eibit |
| A high-definition film | 3906250 Kio | 0.0000000277556 Eibit |
| A dual-layer Blu-ray disc | 48828125 Kio | 0.000000346945 Eibit |
Kibioktetten är en enhet för digital information på 1024 oktetter, och därmed på 8192 bitar. Beteckningen är Kio. Den är kilooktettens binära motsvarighet, och fastän de två bara skiljer sig med 2,4 procent är det i denna enhet som en stor del av en dators inre uppbyggnad faktiskt mäts.
Det viktigaste exemplet är minnessidan. Processorer sköter inte minnet oktett för oktett utan i block av fast storlek, och på nästan varje vanlig arkitektur är det blocket 4 kibioktetter. Varje tilldelning ett program gör avrundas uppåt till en mångfald av det, varje post i sidtabellerna beskriver en sådan, och ett programs snabbhet beror ofta på hur väl dess åtkomstmönster passar i det fyra kibioktetter stora rutnätet.
Disksektorer berättar en liknande historia. Hårddiskar använde 512-oktetters sektorer i decennier, och moderna diskar använder 4 kibioktetter, i takt med minnessidan så att en sida kan läsas eller skrivas i en enda operation. Filsystem tilldelar sedan utrymme i block som själva är tvåpotenser, oftast 4 kibioktetter, och det är därför en fil på en oktett tar fyra kibioktetter av disken.
Nätprotokoll använder också enheten. Buffertstorlekar, fönsterstorlekar och den största storleken hos många protokollstrukturer är tvåpotenser, och gränsen på 64 kibioktetter återkommer gång på gång: det är det största värde ett 16-bitars längdfält kan uttrycka, och det begränsar därför storleken på ett UDP-datagram, ett IP-paket och flera äldre filformat.
Detta är det allmänna mönstret: överallt där en gräns kommer av bredden på ett binärt fält är gränsen en tvåpotens, och det hederliga sättet att skriva den är med en binär förstavelse. Att skriva 64 KB för datagramgränsen är inte mycket fel, men att skriva 64 KiB är exakt rätt och säger var talet kommer ifrån.
I dagligt bruk är skillnaden osynlig. En fil på 200 kilooktetter och en på 200 kibioktetter ligger 4,8 kibioktetter isär, vilket ingen märker. Skillnadens värde är att den gör räkningen bakom ett tal läsbar, vilket betyder långt mer ju större talen blir.
En kibioktett motsvarar 1024 oktetter, 8192 bitar, 8 kibibit eller 1,024 kilooktetter.
Exbibiten är en enhet för digital information på två upphöjt till sextio bitar, alltså 1024 pebibit. Beteckningen är Eibit. Den är exabitens binära motsvarighet, och de två skiljer sig i dag med 15,3 procent.
Två upphöjt till sextio är ett tal av särskild vikt i databehandlingen, ty sextio ligger nära de sextiofyra adressbitarna hos en modern processor. En 64-bitarsmaskin kan adressera sexton exbioktetter minne, och den siffran — 16 EiB — är hela arkitekturens teoretiska tak. Den står i processorhandböcker, i operativsystemens dokumentation och i specifikationen för varje 64-bitars filsystem.
Ingen maskin är i närheten av att bruka det området. Dagens processorer förverkligar bara fyrtioåtta eller femtiosju av de sextiofyra adressbitarna, ty att dra ledningar för hela bredden skulle kosta kisel för ett adressrum ingen kan fylla. De oanvända bitarna är reserverade, och att bredda utförandet är enkelt så snart minnesstorlekarna gör det värt besväret — just det var meningen med att från början välja sextiofyra.
En exbibit är 144 115 188 075 855 872 oktetter, alltså 128 pebioktetter. Det är mer lagring än någon enskild organisation håller, och jämförbart med den samlade årsproduktionen hos en stor del av lagringsbranschen. Som alla större binära enheter beskriver den gränser och rymligheter i specifikationer och inte något som byggts.
Enheten är också den i vilken filsystemens konstruktörer fastställer sina högsta storlekar. Filsystem byggda kring 64-bitars blockpekare har naturligt gränser vid exakta tvåpotenser, och flera vitt spridda anger högsta volymstorlekar i exbioktetter. De talen är inga önskningar: de är den aritmetiska följden av pekarbredden och kommer att hålla tills arkitekturen ändras.
Att läsa beteckningen rätt betyder något här. Eibit är exbibiten; Ebit är exabiten; EB och EiB är oktettformerna av var och en. I ett dokument där en skillnad på femton procent är betydelsefull — och i denna storlek är den det alltid — bär närvaron eller frånvaron av det gemena i:et hela innebörden.
En exbibit motsvarar 1024 pebibit, 144 115 188 075 855 872 oktetter eller ungefär 1,153 exabit.