| Zebioktetter (Zio) | Bitar (bit) |
|---|---|
| 1 Zebioktett | 9.44473296574 × 1021 bit |
| 2 Zebioktetter | 1.88894659315 × 1022 bit |
| 3 Zebioktetter | 2.83341988972 × 1022 bit |
| 4 Zebioktetter | 3.7778931863 × 1022 bit |
| 5 Zebioktetter | 4.72236648287 × 1022 bit |
| 10 Zebioktetter | 9.44473296574 × 1022 bit |
| 20 Zebioktetter | 1.88894659315 × 1023 bit |
| 25 Zebioktetter | 2.36118324143 × 1023 bit |
| 50 Zebioktetter | 4.72236648287 × 1023 bit |
| 100 Zebioktetter | 9.44473296574 × 1023 bit |
| Referens | Zebioktetter (Zio) | Bitar (bit) |
|---|---|---|
| A plain text message (160 characters) | 1.35525 × 10-19 Zio | 1280 bit |
| A three-minute MP3 | 2.5411 × 10-15 Zio | 24000000 bit |
| A smartphone photo | 3.38813 × 10-15 Zio | 32000000 bit |
| A high-definition film | 3.38813 × 10-12 Zio | 3.2 × 1010 bit |
| A dual-layer Blu-ray disc | 4.23516 × 10-11 Zio | 4 × 1011 bit |
Zebioktetten är en enhet för digital information på två upphöjt till sjuttio oktetter, alltså 1024 exbioktetter. Beteckningen är Zio. Den är zettaoktettens binära motsvarighet, och de två skiljer sig med 18,1 procent.
Ingenting av denna storlek finns. Den totala mängd data mänskligheten håller, med varje kopia och varje säkerhetskopia inräknad, uppskattas till några hundra zettaoktetter, och en zebioktett är 1,18 zettaoktetter, så världen håller några hundra av dessa enheter sammanlagt. Det är den första binära enhet för vilken världens hela förråd är en liten mångfald och inte en stor.
Enheten är bestämd för fullständighetens skull och inte för bruk, ett medvetet drag hos både metersystemet och IEC:s. Varje förstavelse gäller varje enhet utan undantag, så en läsare som aldrig sett Zio kan tyda det enbart ur förstavelsen. Ett system som tog slut på namn vid någon godtycklig punkt skulle tvinga varje framtida användare att uppfinna en utvidgning, och konkurrerande utvidgningar är där tvetydigheten föds.
Det finns ett ställe där enheten skulle uppstå naturligt. Lagringsadressering bortom 64 bitar har utformats utan att ha behövts: filsystemet ZFS använder blockpekare på 128 bitar, vilket ger det en teoretisk rymlighet långt bortom varje binär förstavelse som har ett namn. Där ett sådant upplägg anger mellanliggande gränser hamnar de gränserna i detta område och skrivs med rätta i zebioktetter.
Klyftan på 18,1 procent mellan zebioktett och zettaoktett är värd att hålla i minnet vid läsning av prognoser. Förutsägelser om världens datatillväxt ges ut i zettaoktetter, och varje sådan som räknats binärt men redovisats decimalt slår fel med nära en femtedel. Eftersom dessa prognoser redan är grova är det felet inte den största osäkerhetskällan, men det är en som går att undvika.
Beteckningen Zio är, liksom alla IEC-beteckningar, en versal följd av ett gement i och därefter enheten. Det är förekomsten av det i:et, och inte något påstående i texten, som otvetydigt säger läsaren vilken mängd som avses, och ett dokument som utelämnar det har inte sagt vad det tycks ha sagt.
En zebioktett motsvarar 1024 exbioktetter, 1 180 591 620 717 411 303 424 oktetter, 8 zebibit eller ungefär 1,181 zettaoktetter.
Biten är informationens grundenhet. Beteckningen är bit, och namnet är en sammandragning av engelskans binary digit, binär siffra, myntad av statistikern John Tukey och satt på pränt av Claude Shannon i hans uppsats från 1948, En matematisk teori för kommunikation, det verk som grundade informationsteorin.
En bit är den mängd information som ett enda val mellan två lika sannolika möjligheter bär. Ett mynt som faller krona eller klave, en strömbrytare öppen eller sluten, en spänning hög eller låg: var och en av dessa avgör en bit. Den bestämningen är det som gör biten till en enhet och inte blott en skrivvana. Den mäter hur mycket ovisshet ett svar undanröjer, och det oberoende av vad frågan gällde.
Shannons insikt var att detta gick att räkna. Ett meddelande hämtat ur ett alfabet på trettiotvå lika sannolika tecken bär fem bitar per tecken, eftersom trettiotvå är två upphöjt till fem. Är tecknen inte lika sannolika — som bokstäverna i ett språk inte är — sjunker medelvärdet, och just det avståndet mellan den naiva räkningen och det sanna medelvärdet är vad komprimering utnyttjar. En väl komprimerad fil är en där de överflödiga bitarna tagits bort.
I utrustningen är biten ett fysiskt tillstånd: en laddning fångad på en flytande grind i flashminne, magnetiseringens riktning hos en domän på en hårddisks skiva, en grop eller en plan yta på en optisk skiva, en ljuspuls närvarande eller frånvarande i en fiber. Alla kodar samma abstrakta storhet, och därför kan data flytta mellan dem utan förlust.
I lagring räknas bitar nästan aldrig en och en. De buntas till oktetter om åtta, och rymligheten anges i oktetter eller deras mångfalder. Överföring är en annan sak: nät- och gränssnittshastigheter anges i bitar per sekund, så en förbindelse som utannonseras till 100 megabit per sekund levererar omkring 12,5 megaoktetter per sekund. Att blanda ihop de två är hela fältets vanligaste räknefel.
Där enstaka bitar verkligen räknas är i uppgifter om finhet och omfång. En färgkanal med 8 bitar rymmer 256 steg; en med 10 bitar rymmer 1024. Ljud med 16 bitar per sampel har omkring 96 decibels dynamik, och med 24 bitar omkring 144. En 64-bitars adress kan namnge ungefär 18 triljoner platser. I varje fall fördubblar varje tillagd bit det som går att skilja åt.
En bit motsvarar 0,125 oktetter, 0,001 kilobit eller ungefär 0,0009766 kibibit.