| Referens | Gill (gi) | Pints (pt) |
|---|---|---|
| A teaspoon | 0.0351951 gi | 0.00879877 pt |
| A can of soft drink | 2.32288 gi | 0.580719 pt |
| A wine bottle | 5.27926 gi | 1.31982 pt |
| A bathtub | 1055.85 gi | 263.963 pt |
| An Olympic swimming pool | 17597540 gi | 4399385 pt |
Gillen är en volymenhet på en fjärdedels brittisk pint, alltså exakt 142,0653125 milliliter. Beteckningen är gi. Det är fem brittiska flytande uns, och den står mellan det flytande unset och pinten i den gamla brittiska vätskekedjan. Namnet uttalas på engelska med mjukt g, så att det låter som förnamnet Jill, vilket överraskar de flesta som bara möter det i tryck.
Under större delen av 1900-talet styrde den den brittiska puben. Sprit serverades i bråkdelar av en gill, och bråkdelen växlade med landsdel: en sjättedels gill i England och Wales, en femtedel i Skottland och en fjärdedel i Nordirland. Den som beställde samma glas i tre städer fick alltså tre olika mängder, alla lagligt riktiga och alla benämnda med samma ord.
Det systemet upphörde 1995, när Förenade kungariket ersatte gill-bråkdelarna med metriska mått om 25 eller 35 milliliter, där varje ställe valde ett och anslog vilket. Bytet blev mindre omvälvande än det såg ut, eftersom en femtedels gill är 28,4 milliliter och en fjärdedel 35,5, så de nya måtten hamnade nära de gamla och glasen ändrade knappt storlek.
Matlagningen behöll den längre än lagen. Brittiska och irländska recept skrivna före 1970-talet ber om en gill grädde, buljong eller mjölk, och mängden är en fjärdedels pint, alltså 142 milliliter. Den som lagar efter en ärvd receptbok möter ordet ofta, och omräkningen är en av få som är värd att skriva på försättsbladet.
Den amerikanska gillen är återigen en annan storhet. Den är en fjärdedels amerikansk flytande pint, alltså fyra amerikanska flytande uns eller 118,3 milliliter, omkring en sjättedel mindre än den brittiska. Den förekommer i gamla amerikanska recept och i någon barhandbok, och samma försiktighet gäller som för pinten: namnet säger inget om vilket system som avses.
I dag lever gillen kvar i dialekter, i historisk skrift och i beskrivningar av glas som säljs för tidstroget bruk. Det är ett av de tydligaste fallen av en enhet som överlever sin egen uppgift, hållen vid liv av kokböcker och av minnet av hur ett glas en gång skänktes.
En brittisk gill motsvarar 142,065 milliliter, 5 brittiska flytande uns, 0,25 brittiska pints eller ungefär 1,201 amerikanska gill.
Pinten i det brittiska systemet är en volymenhet på exakt 568,26125 milliliter. Beteckningen är pt. Det är tjugo brittiska flytande uns, en åttondels brittisk gallon och en halv brittisk quart. Det är den enda brittiska enhet som de flesta i Storbritannien och Irland fortfarande använder varje vecka, och den överlever därför att den är det lagliga måttet för fatöl.
Den rättsliga ställningen är noga bestämd. Fatöl och cider i Förenade kungariket får bara säljas i tredjedelspints, halvpints och multiplar av en halv pint, och glaset självt måste bära ett kontrollmärke som intygar att det rymmer det angivna måttet. Den som skänker för lite kan åtalas, så pinten är en av få vardagsenheter vars riktighet verkligen övervakas.
Mjölken håller det andra fästet. Mjölk som säljs i returglas får fortfarande mätas i pints, och därför beställs hemleveranser i pints medan mataffärens paket bär liter. Den uppdelningen visar väl hur metriseringen gick till i Storbritannien: den ändrade butikerna och lät traditionerna vara.
Den amerikanska pinten är en annan storhet och skillnaden är stor. En amerikansk flytande pint är 473 milliliter mot 568 för den brittiska, så den brittiska pinten är omkring en femtedel större, och den som beställer en pint i New York får märkbart mindre än i Dublin. Det amerikanska minnesordet att en pint är ett pund världen över gäller bara den amerikanska pinten; en brittisk pint vatten väger ett och ett kvarts pund.
Det viktförhållandet var en gång definitionen. Det brittiska systemet byggdes så att en gallon vatten vägde tio pund, vilket gör att en pint väger exakt ett och ett kvarts pund, och den äldre brittiska ramsan säger det rakt ut. Sedan 1985 härleds pinten i stället ur den metriskt bestämda gallonen, men sambandet håller ännu nära nog för att duga som kontroll.
Under pinten går den brittiska kedjan vidare till gill om en fjärdedels pint och till flytande uns om en tjugondel. Ovanför kommer quart och gallon. Inget av de stegen är decimalt, och det är därför pinten i dag är den enda överlevaren: den är den enda länk i kedjan som människor håller i handen, och resten av räknandet har tyst flyttat till liter.
En brittisk pint motsvarar 568,26125 milliliter, 20 brittiska flytande uns, 0,125 brittiska gallon eller ungefär 1,201 amerikanska flytande pints.