| Mebioktetter (Mio) | Pebibitar (Pibit) |
|---|---|
| 1 Mebioktett | 0.00000000745058059692 Pibit |
| 2 Mebioktetter | 0.0000000149011611938 Pibit |
| 3 Mebioktetter | 0.0000000223517417908 Pibit |
| 4 Mebioktetter | 0.0000000298023223877 Pibit |
| 5 Mebioktetter | 0.0000000372529029846 Pibit |
| 10 Mebioktetter | 0.0000000745058059692 Pibit |
| 20 Mebioktetter | 0.000000149011611938 Pibit |
| 25 Mebioktetter | 0.000000186264514923 Pibit |
| 50 Mebioktetter | 0.000000372529029846 Pibit |
| 100 Mebioktetter | 0.000000745058059692 Pibit |
| Referens | Mebioktetter (Mio) | Pebibitar (Pibit) |
|---|---|---|
| A plain text message (160 characters) | 0.000152588 Mio | 1.13687 × 10-12 Pibit |
| A three-minute MP3 | 2.86102 Mio | 0.0000000213163 Pibit |
| A smartphone photo | 3.8147 Mio | 0.0000000284217 Pibit |
| A high-definition film | 3814.7 Mio | 0.0000284217 Pibit |
| A dual-layer Blu-ray disc | 47683.7 Mio | 0.000355271 Pibit |
Mebioktetten är en enhet för digital information på 1 048 576 oktetter, alltså 1024 kibioktetter. Beteckningen är Mio. Den är megaoktettens binära motsvarighet, och de två skiljer sig med 4,9 procent — den punkt där en omsorgsfull författare börjar skilja dem åt.
Enhetens synligaste hem är processorns snabbminne. Det snabba minne som byggs in i en processor för att hålla nyligen använda data måttsätts binärt, och dagens kretsar bär snabbminnen mätta i mebioktetter: några hundra kibioktetter på andra nivån och tiotals mebioktetter på tredje. De talen är exakta tvåpotenser eftersom snabbminnet adresseras genom att en adress delas i fasta bitfält.
Blockstorlekar och buffertar följer samma logik. Filsystem tilldelar i block, databasmotorer läser i sidor, komprimeringsverktyg arbetar i fönster, och allt detta är tvåpotenser, oftast några mebioktetter. Ett verktyg som erbjuder en buffert på 16 megaoktetter menar nästan alltid 16 mebioktetter, eftersom den underliggande tilldelningen är en förskjutning och ingen multiplikation.
Skillnaden har blivit synlig för vanliga användare genom glappet mellan vad en hämtning uppger och vad en filhanterare rapporterar. En fil beskriven som 100 megaoktetter på en webbplats är ofta 100 mebioktetter på disken, eller tvärtom, och de 4,9 procent som följer räcker för att få en förloppsindikator att se fel ut utan att något faktiskt är fel.
Som skala rymmer en mebioktett en miljon tecken text utan diakriter — ungefär en lång roman, eller femhundra sidor. Det är också ett enda fotografi från en blygsam kamera, eller åtta sekunders högupplöst video. Samma enhet beskriver alltså både en väldig mängd text och en försvinnande mängd video, vilket säger en hel del om den relativa kostnaden för att återge de två.
IEC-skrivningen Mio används i teknisk dokumentation, i Linux-kärnan, i filsystemsverktyg och i standarder. Den förblir sällsynt i konsumentprogram, där MB skrivs för båda mängderna. När ett tal betyder något är den säkraste vanan att räkna i oktetter och räkna om en enda gång på slutet.
En mebioktett motsvarar 1 048 576 oktetter, 1024 kibioktetter, 8 mebibit eller ungefär 1,049 megaoktetter.
Pebibiten är en enhet för digital information på 1 125 899 906 842 624 bitar, alltså 1024 tebibit eller två upphöjt till femtio. Beteckningen är Pibit. Den är petabitens binära motsvarighet, och klyftan mellan de två har vidgats till 12,6 procent.
Den vidgningen är värd att se på, ty den samlar hela argumentet för IEC-förstavelserna i ett enda tal. Varje steg uppför stegen multiplicerar avvikelsen med 1,024, så det som började som ofarliga 2,4 procent vid kibibiten är här en åttondel av mängden och en femtedel vid yobibiten. Ett bruk som var rimligt för små tal blir ohållbart för stora.
En pebibit är 140 737 488 355 328 oktetter, alltså 128 tebioktetter. Lagring av denna storlek finns i superdatorers minnessystem, i de snabbaste vetenskapliga mellanlagren och i det samlade minnet hos mycket stora kluster. De största maskinerna på listan över världens snabbaste datorer har primärminne mätt i pebioktetter, och förmågan att hålla en hel simulering i minnet i stället för på disk är vad som över huvud taget gör vissa beräkningar möjliga.
Eftersom dessa system adresseras binärt är den binära enheten den rätta och det decimala talet ett närmevärde. Ett kluster med en pebibit minne har inte en petabit; det har 12,6 procent mer, och en schemaläggare som fördelade efter det decimala talet skulle lämna just så mycket oanvänt.
Enheten förekommer också i filsystemens gränser. Flera vitt använda filsystem har högsta volym- eller filstorlekar uttryckta som exakta tvåpotenser, och där dessa gränser hamnar i detta område skrivs de naturligt i pebioktetter. Dokumentation som räknar om dem till decimala enheter förlorar just den egenskap som gjorde dem lätta att minnas.
I vardaglig databehandling möter man aldrig pebibiten. Den hör till specifikationer, till systemarkitektur och till de största maskinernas utformning, och en omvandlare behöver den just för de dokumenten. Överallt där den underliggande mängden är en tvåpotens är detta enheten som säger det utan avrundning.
En pebibit motsvarar 1024 tebibit, 140 737 488 355 328 oktetter eller ungefär 1,126 petabit.