| Newton per kvadratmeter (N/m²) | Terapascal (TPa) |
|---|---|
| 1 Newton per kvadratmeter | 1 × 10-12 TPa |
| 2 Newton per kvadratmeter | 2 × 10-12 TPa |
| 3 Newton per kvadratmeter | 3 × 10-12 TPa |
| 4 Newton per kvadratmeter | 4 × 10-12 TPa |
| 5 Newton per kvadratmeter | 5 × 10-12 TPa |
| 10 Newton per kvadratmeter | 1 × 10-11 TPa |
| 20 Newton per kvadratmeter | 2 × 10-11 TPa |
| 25 Newton per kvadratmeter | 2.5 × 10-11 TPa |
| 50 Newton per kvadratmeter | 5 × 10-11 TPa |
| 100 Newton per kvadratmeter | 1 × 10-10 TPa |
| Referens | Newton per kvadratmeter (N/m²) | Terapascal (TPa) |
|---|---|---|
| Atmospheric pressure at sea level | 101325 N/m² | 0.000000101325 TPa |
| Healthy blood pressure (120 mmHg) | 16000 N/m² | 0.000000016 TPa |
| A car tyre | 220000 N/m² | 0.00000022 TPa |
| A racing bicycle tyre | 600000 N/m² | 0.0000006 TPa |
Newton per kvadratmeter är en tryckenhet lika med en pascal. Beteckningen är N/m². De två är inte bara likvärdiga utan identiska: pascalen är det namn som gavs åt denna sammansättning, och innan Generalkonferensen för mått och vikt antog namnet 1971 hade SI-enheten för tryck inget namn alls utan skrevs ut i sin helhet.
Båda formerna lever kvar därför att de gör olika arbete på papperet. Pascalen är kort och läses som en enhet i egen rätt, vilket passar en mätning. Newton per kvadratmeter visar sina dimensioner, vilket passar en beräkning, eftersom den gör synligt att en multiplikation med en area i kvadratmeter ger en kraft i newton.
Konstruktionstekniken lutar sig ständigt mot den senare egenskapen. Nyttolaster föreskrivs i kilonewton per kvadratmeter, med omkring 1,5 för en bostad, 3 för ett kontor och 5 för en samlingslokal, och att multiplicera det talet med golvytan ger direkt den last i kilonewton som balkarna måste bära. Skrivna som kilopascal vore samma tal riktiga men skulle dölja steget.
Snö och vind följer samma överenskommelse. Snölast anges i kilonewton per kvadratmeter, från några tiondelar i milt klimat till flera i fjällen, och vindtrycket mot en fasad likaså. Eftersom de lasterna kombineras med egentyngden, som av naturen är en kraft, sparar det all omräkning att hålla allt i newton.
Konstruktionen upprepas ett prefix längre ned. En newton per kvadratmillimeter är exakt en megapascal, och därför står materialhållfastheter på ritningar lika ofta som N/mm² som som MPa. Mönstret är värt att känna igen: när ett dokument skriver kraft över area i stället för att namnge en tryckenhet, är det för att skribenten väntar sig att läsaren ska multiplicera.
Inget annat skiljer de två formerna åt. Varje värde i newton per kvadratmeter kan skrivas som pascal utan ändring, och varje omräkningstabell behandlar dem som en enda post. Valet handlar om vad talet strax ska användas till.
En newton per kvadratmeter motsvarar 1 pascal, 0,01 millibar, 0,00001 bar eller ungefär 0,000145 pund per kvadrattum.
Terapascalen är en tryckenhet på tusen gigapascal, skriven TPa. Det är tio miljoner bar. Ingenting som ingenjörer bygger arbetar vid detta tryck, och enheten hör i stället hemma i två helt skilda hörn av vetenskapen: styvheten hos de starkaste kända materialen och de stora planeternas inre.
Kolets nanostrukturer satte den på kartan. Ett enkelväggigt kolnanorör har en elasticitetsmodul nära en terapascal, och ett ark grafen detsamma, vilket gör dem till de styvaste material som någonsin uppmätts i förhållande till sin vikt. Diamanten, länge måttstocken, ligger på 1,2 terapascal. De tre talen är skälet till att enheten över huvud taget dyker upp i materialläran.
Styvhet på denna nivå är inte detsamma som hållfasthet. Ett nanorör motstår sträckning oerhört, men en verklig fiber gjord av många av dem brister vid en långt lägre spänning, eftersom rören glider förbi varandra. Att förväxla en modul på en terapascal med en brotthållfasthet på en terapascal hör till de vanligaste felen i populära framställningar av dessa material.
Planeternas inre når verkliga terapascaltryck. Jupiters mitt uppskattas till tre eller fyra terapascal, och kärnorna i större gasjättar ännu högre. Under sådana villkor beter sig väte som en metall, och det är detta som alstrar planetens magnetfält, så enheten beskriver ett materietillstånd och inte en last på ett bärverk.
Laboratorier når den numera kortvarigt. Laserdriven chockkompression och pulsade magnetmetoder driver prover in i terapascalområdet under nanosekunder i taget, tillräckligt länge för att registrera hur ett materials täthet och struktur svarar. De försöken är det enda direkta belägg som finns om materia under förhållandena inuti jätteplaneter.
Som storleksordning är en terapascal tio miljoner gånger lufttrycket och omkring tre gånger trycket i jordens mitt. Talet upphör att vara något en människa kan känna och blir en beskrivning av vad atomer gör när de pressas så nära varandra att deras kemi ändras.
En terapascal motsvarar 1 000 000 000 000 pascal, 1000 gigapascal, 10 000 000 bar eller ungefär 145 miljoner pund per kvadrattum.