| Millipascal (mPa) | Terapascal (TPa) |
|---|---|
| 1 Millipascal | 1 × 10-15 TPa |
| 2 Millipascal | 2 × 10-15 TPa |
| 3 Millipascal | 3 × 10-15 TPa |
| 4 Millipascal | 4 × 10-15 TPa |
| 5 Millipascal | 5 × 10-15 TPa |
| 10 Millipascal | 1 × 10-14 TPa |
| 20 Millipascal | 2 × 10-14 TPa |
| 25 Millipascal | 2.5 × 10-14 TPa |
| 50 Millipascal | 5 × 10-14 TPa |
| 100 Millipascal | 1 × 10-13 TPa |
| Referens | Millipascal (mPa) | Terapascal (TPa) |
|---|---|---|
| Atmospheric pressure at sea level | 101325000 mPa | 0.000000101325 TPa |
| Healthy blood pressure (120 mmHg) | 16000000 mPa | 0.000000016 TPa |
| A car tyre | 220000000 mPa | 0.00000022 TPa |
| A racing bicycle tyre | 600000000 mPa | 0.0000006 TPa |
Millipascalen är en tryckenhet på en tusendels pascal. Beteckningen är mPa. Pascalen är redan en mycket liten enhet — den är trycket från ett pappersark som ligger på ett bord — så en tusendel av den är mindre än nästan varje tryck en människa möter. Den lever kvar därför att två fält verkligen arbetar i den storleken: akustiken och viskositeten.
Ljud är en tryckvåg, och de tryck som är inblandade är ytterst små. Ett vanligt samtal på en meters håll bär ett ljudtryck på ungefär 20 millipascal. En viskning ligger närmare 2, och hörseltröskeln, det svagaste ljud ett friskt ungt öra kan uppfatta, är 0,02 millipascal, alltså 20 mikropascal. En högljudd rockkonsert når några pascal. Hela det användbara området för mänsklig hörsel ligger därmed mellan en hundradels millipascal och några tusen sådana.
Det är därför ljud anges i decibel och inte i tryckenheter. Ett område som spänner över en faktor miljon är otympligt i linjära tal, så akustiken tar logaritmen och förankrar den vid hörseltröskeln. Men decibeln är alls ingen tryckenhet: bakom varje decibeltal ligger ett tryck i pascal eller millipascal, och kalibrering av instrument sker i de verkliga enheterna.
Den andra användningen är underligare, för den gäller inte något tryck alls. Dynamisk viskositet mäts i pascalsekunder, och nästan varje vätska man bryr sig om hamnar i millipascalsekundens område. Vatten vid rumstemperatur är 1 mPa·s med långt mer noggrannhet än praktiken kräver. Det råkar vara lika med en centipoise i det äldre CGS-systemet, så övergången till SI lämnade varje viskositetstabell talmässigt oförändrad, och därför slog millipascalsekunden igenom där millipascalen ensam inte gjorde det.
Med den skalan i handen blir talen läsbara. Bensin ligger kring 0,6 mPa·s, olivolja kring 80, honung på flera tusen och glycerol vid ungefär 1400. Blodplasma ligger kring 1,3 och helblod närmare 4, vilket är ett skäl till att blodflöde är svårare att beräkna än vattenflöde.
För trycket självt dyker millipascalen utanför akustiken upp i vakuumarbete och i de mest känsliga laboratoriemätningarna: de tryckskillnader som driver ett långsamt gasflöde, eller resttrycket i en kammare som pumpats ned hårt. Där är grannenheterna mikropascalen under och pascalen över.
En millipascal motsvarar 0,001 pascal, tusen mikropascal, 0,00001 millibar eller ungefär 0,000000145 pund per kvadrattum.
Terapascalen är en tryckenhet på tusen gigapascal, skriven TPa. Det är tio miljoner bar. Ingenting som ingenjörer bygger arbetar vid detta tryck, och enheten hör i stället hemma i två helt skilda hörn av vetenskapen: styvheten hos de starkaste kända materialen och de stora planeternas inre.
Kolets nanostrukturer satte den på kartan. Ett enkelväggigt kolnanorör har en elasticitetsmodul nära en terapascal, och ett ark grafen detsamma, vilket gör dem till de styvaste material som någonsin uppmätts i förhållande till sin vikt. Diamanten, länge måttstocken, ligger på 1,2 terapascal. De tre talen är skälet till att enheten över huvud taget dyker upp i materialläran.
Styvhet på denna nivå är inte detsamma som hållfasthet. Ett nanorör motstår sträckning oerhört, men en verklig fiber gjord av många av dem brister vid en långt lägre spänning, eftersom rören glider förbi varandra. Att förväxla en modul på en terapascal med en brotthållfasthet på en terapascal hör till de vanligaste felen i populära framställningar av dessa material.
Planeternas inre når verkliga terapascaltryck. Jupiters mitt uppskattas till tre eller fyra terapascal, och kärnorna i större gasjättar ännu högre. Under sådana villkor beter sig väte som en metall, och det är detta som alstrar planetens magnetfält, så enheten beskriver ett materietillstånd och inte en last på ett bärverk.
Laboratorier når den numera kortvarigt. Laserdriven chockkompression och pulsade magnetmetoder driver prover in i terapascalområdet under nanosekunder i taget, tillräckligt länge för att registrera hur ett materials täthet och struktur svarar. De försöken är det enda direkta belägg som finns om materia under förhållandena inuti jätteplaneter.
Som storleksordning är en terapascal tio miljoner gånger lufttrycket och omkring tre gånger trycket i jordens mitt. Talet upphör att vara något en människa kan känna och blir en beskrivning av vad atomer gör när de pressas så nära varandra att deras kemi ändras.
En terapascal motsvarar 1 000 000 000 000 pascal, 1000 gigapascal, 10 000 000 bar eller ungefär 145 miljoner pund per kvadrattum.