| Kibioktetter (Kio) | Zebibitar (Zibit) |
|---|---|
| 1 Kibioktett | 6.93889390391 × 10-18 Zibit |
| 2 Kibioktetter | 1.38777878078 × 10-17 Zibit |
| 3 Kibioktetter | 2.08166817117 × 10-17 Zibit |
| 4 Kibioktetter | 2.77555756156 × 10-17 Zibit |
| 5 Kibioktetter | 3.46944695195 × 10-17 Zibit |
| 10 Kibioktetter | 6.93889390391 × 10-17 Zibit |
| 20 Kibioktetter | 1.38777878078 × 10-16 Zibit |
| 25 Kibioktetter | 1.73472347598 × 10-16 Zibit |
| 50 Kibioktetter | 3.46944695195 × 10-16 Zibit |
| 100 Kibioktetter | 6.93889390391 × 10-16 Zibit |
| Referens | Kibioktetter (Kio) | Zebibitar (Zibit) |
|---|---|---|
| A plain text message (160 characters) | 0.15625 Kio | 1.0842 × 10-18 Zibit |
| A three-minute MP3 | 2929.69 Kio | 2.03288 × 10-14 Zibit |
| A smartphone photo | 3906.25 Kio | 2.71051 × 10-14 Zibit |
| A high-definition film | 3906250 Kio | 2.71051 × 10-11 Zibit |
| A dual-layer Blu-ray disc | 48828125 Kio | 3.38813 × 10-10 Zibit |
Kibioktetten är en enhet för digital information på 1024 oktetter, och därmed på 8192 bitar. Beteckningen är Kio. Den är kilooktettens binära motsvarighet, och fastän de två bara skiljer sig med 2,4 procent är det i denna enhet som en stor del av en dators inre uppbyggnad faktiskt mäts.
Det viktigaste exemplet är minnessidan. Processorer sköter inte minnet oktett för oktett utan i block av fast storlek, och på nästan varje vanlig arkitektur är det blocket 4 kibioktetter. Varje tilldelning ett program gör avrundas uppåt till en mångfald av det, varje post i sidtabellerna beskriver en sådan, och ett programs snabbhet beror ofta på hur väl dess åtkomstmönster passar i det fyra kibioktetter stora rutnätet.
Disksektorer berättar en liknande historia. Hårddiskar använde 512-oktetters sektorer i decennier, och moderna diskar använder 4 kibioktetter, i takt med minnessidan så att en sida kan läsas eller skrivas i en enda operation. Filsystem tilldelar sedan utrymme i block som själva är tvåpotenser, oftast 4 kibioktetter, och det är därför en fil på en oktett tar fyra kibioktetter av disken.
Nätprotokoll använder också enheten. Buffertstorlekar, fönsterstorlekar och den största storleken hos många protokollstrukturer är tvåpotenser, och gränsen på 64 kibioktetter återkommer gång på gång: det är det största värde ett 16-bitars längdfält kan uttrycka, och det begränsar därför storleken på ett UDP-datagram, ett IP-paket och flera äldre filformat.
Detta är det allmänna mönstret: överallt där en gräns kommer av bredden på ett binärt fält är gränsen en tvåpotens, och det hederliga sättet att skriva den är med en binär förstavelse. Att skriva 64 KB för datagramgränsen är inte mycket fel, men att skriva 64 KiB är exakt rätt och säger var talet kommer ifrån.
I dagligt bruk är skillnaden osynlig. En fil på 200 kilooktetter och en på 200 kibioktetter ligger 4,8 kibioktetter isär, vilket ingen märker. Skillnadens värde är att den gör räkningen bakom ett tal läsbar, vilket betyder långt mer ju större talen blir.
En kibioktett motsvarar 1024 oktetter, 8192 bitar, 8 kibibit eller 1,024 kilooktetter.
Zebibiten är en enhet för digital information på två upphöjt till sjuttio bitar, alltså 1024 exbibit. Beteckningen är Zibit. Den är zettabitens binära motsvarighet, och de två skiljer sig i dag med 18,1 procent — nära en femtedel.
Den isärgången är själva skälet till att de binära förstavelserna behövdes. Vid kibibiten skilde sig de två bruken med 2,4 procent, ett avrundningsfel. Här är skillnaden stor nog att ett dokument som använder fel av dem helt enkelt rapporterar en annan mängd, och inget sammanhang kan bota tvetydigheten i efterhand.
En zebibit är 147 573 952 589 676 412 928 oktetter, alltså 128 exbioktetter. Ingenting av denna storlek finns. Summan av alla data mänskligheten håller ligger på några hundra zettaoktetter, alltså under en zebioktett, så världens hela informationsförråd når ännu inte upp till en enhet på detta steg av den binära stegen.
Enheten finns därför att IEC-serien bestämdes fullständigt och inte bara så långt man då behövde. Det är samma grundsats metersystemet följer: varje förstavelse gäller varje enhet, vare sig sammansättningen ännu använts eller ej. Ett system med hål kräver en undantagstabell; ett utan hål kräver bara regeln.
Där zebibiten verkligen skulle kunna dyka upp är i räkningen med adressrum. Två upphöjt till sjuttio är ingen naturlig pekarbredd, men mångfalder och delar av tvåpotenser går genom varje samtal om adressering, och ett upplägg som reserverade sjuttio bitar för något skulle naturligt beskrivas i dessa termer. Sådana upplägg föreslås då och då och inget har ännu behövts.
Att läsa beteckningen är den praktiska färdigheten. Zibit är binärt, Zbit är decimalt, och med aderton procents avstånd är de två inte utbytbara i något dokument där talet betyder något. När en källa skriver ZB utan förklaring finns inget sätt att veta vilket som avsågs, och det hederliga svaret är att behandla talet som osäkert med en femtedel.
En zebibit motsvarar 1024 exbibit, 147 573 952 589 676 412 928 oktetter eller ungefär 1,181 zettabit.