| Zebioktetter (Zio) | Pebibitar (Pibit) |
|---|---|
| 1 Zebioktett | 8388608 Pibit |
| 2 Zebioktetter | 16777216 Pibit |
| 3 Zebioktetter | 25165824 Pibit |
| 4 Zebioktetter | 33554432 Pibit |
| 5 Zebioktetter | 41943040 Pibit |
| 10 Zebioktetter | 83886080 Pibit |
| 20 Zebioktetter | 167772160 Pibit |
| 25 Zebioktetter | 209715200 Pibit |
| 50 Zebioktetter | 419430400 Pibit |
| 100 Zebioktetter | 838860800 Pibit |
| Referens | Zebioktetter (Zio) | Pebibitar (Pibit) |
|---|---|---|
| A plain text message (160 characters) | 1.35525 × 10-19 Zio | 1.13687 × 10-12 Pibit |
| A three-minute MP3 | 2.5411 × 10-15 Zio | 0.0000000213163 Pibit |
| A smartphone photo | 3.38813 × 10-15 Zio | 0.0000000284217 Pibit |
| A high-definition film | 3.38813 × 10-12 Zio | 0.0000284217 Pibit |
| A dual-layer Blu-ray disc | 4.23516 × 10-11 Zio | 0.000355271 Pibit |
Zebioktetten är en enhet för digital information på två upphöjt till sjuttio oktetter, alltså 1024 exbioktetter. Beteckningen är Zio. Den är zettaoktettens binära motsvarighet, och de två skiljer sig med 18,1 procent.
Ingenting av denna storlek finns. Den totala mängd data mänskligheten håller, med varje kopia och varje säkerhetskopia inräknad, uppskattas till några hundra zettaoktetter, och en zebioktett är 1,18 zettaoktetter, så världen håller några hundra av dessa enheter sammanlagt. Det är den första binära enhet för vilken världens hela förråd är en liten mångfald och inte en stor.
Enheten är bestämd för fullständighetens skull och inte för bruk, ett medvetet drag hos både metersystemet och IEC:s. Varje förstavelse gäller varje enhet utan undantag, så en läsare som aldrig sett Zio kan tyda det enbart ur förstavelsen. Ett system som tog slut på namn vid någon godtycklig punkt skulle tvinga varje framtida användare att uppfinna en utvidgning, och konkurrerande utvidgningar är där tvetydigheten föds.
Det finns ett ställe där enheten skulle uppstå naturligt. Lagringsadressering bortom 64 bitar har utformats utan att ha behövts: filsystemet ZFS använder blockpekare på 128 bitar, vilket ger det en teoretisk rymlighet långt bortom varje binär förstavelse som har ett namn. Där ett sådant upplägg anger mellanliggande gränser hamnar de gränserna i detta område och skrivs med rätta i zebioktetter.
Klyftan på 18,1 procent mellan zebioktett och zettaoktett är värd att hålla i minnet vid läsning av prognoser. Förutsägelser om världens datatillväxt ges ut i zettaoktetter, och varje sådan som räknats binärt men redovisats decimalt slår fel med nära en femtedel. Eftersom dessa prognoser redan är grova är det felet inte den största osäkerhetskällan, men det är en som går att undvika.
Beteckningen Zio är, liksom alla IEC-beteckningar, en versal följd av ett gement i och därefter enheten. Det är förekomsten av det i:et, och inte något påstående i texten, som otvetydigt säger läsaren vilken mängd som avses, och ett dokument som utelämnar det har inte sagt vad det tycks ha sagt.
En zebioktett motsvarar 1024 exbioktetter, 1 180 591 620 717 411 303 424 oktetter, 8 zebibit eller ungefär 1,181 zettaoktetter.
Pebibiten är en enhet för digital information på 1 125 899 906 842 624 bitar, alltså 1024 tebibit eller två upphöjt till femtio. Beteckningen är Pibit. Den är petabitens binära motsvarighet, och klyftan mellan de två har vidgats till 12,6 procent.
Den vidgningen är värd att se på, ty den samlar hela argumentet för IEC-förstavelserna i ett enda tal. Varje steg uppför stegen multiplicerar avvikelsen med 1,024, så det som började som ofarliga 2,4 procent vid kibibiten är här en åttondel av mängden och en femtedel vid yobibiten. Ett bruk som var rimligt för små tal blir ohållbart för stora.
En pebibit är 140 737 488 355 328 oktetter, alltså 128 tebioktetter. Lagring av denna storlek finns i superdatorers minnessystem, i de snabbaste vetenskapliga mellanlagren och i det samlade minnet hos mycket stora kluster. De största maskinerna på listan över världens snabbaste datorer har primärminne mätt i pebioktetter, och förmågan att hålla en hel simulering i minnet i stället för på disk är vad som över huvud taget gör vissa beräkningar möjliga.
Eftersom dessa system adresseras binärt är den binära enheten den rätta och det decimala talet ett närmevärde. Ett kluster med en pebibit minne har inte en petabit; det har 12,6 procent mer, och en schemaläggare som fördelade efter det decimala talet skulle lämna just så mycket oanvänt.
Enheten förekommer också i filsystemens gränser. Flera vitt använda filsystem har högsta volym- eller filstorlekar uttryckta som exakta tvåpotenser, och där dessa gränser hamnar i detta område skrivs de naturligt i pebioktetter. Dokumentation som räknar om dem till decimala enheter förlorar just den egenskap som gjorde dem lätta att minnas.
I vardaglig databehandling möter man aldrig pebibiten. Den hör till specifikationer, till systemarkitektur och till de största maskinernas utformning, och en omvandlare behöver den just för de dokumenten. Överallt där den underliggande mängden är en tvåpotens är detta enheten som säger det utan avrundning.
En pebibit motsvarar 1024 tebibit, 140 737 488 355 328 oktetter eller ungefär 1,126 petabit.