| Kibioktetter (Kio) | Petabitar (Pbit) |
|---|---|
| 1 Kibioktett | 8.192 × 10-12 Pbit |
| 2 Kibioktetter | 1.6384 × 10-11 Pbit |
| 3 Kibioktetter | 2.4576 × 10-11 Pbit |
| 4 Kibioktetter | 3.2768 × 10-11 Pbit |
| 5 Kibioktetter | 4.096 × 10-11 Pbit |
| 10 Kibioktetter | 8.192 × 10-11 Pbit |
| 20 Kibioktetter | 1.6384 × 10-10 Pbit |
| 25 Kibioktetter | 2.048 × 10-10 Pbit |
| 50 Kibioktetter | 4.096 × 10-10 Pbit |
| 100 Kibioktetter | 8.192 × 10-10 Pbit |
| Referens | Kibioktetter (Kio) | Petabitar (Pbit) |
|---|---|---|
| A plain text message (160 characters) | 0.15625 Kio | 1.28 × 10-12 Pbit |
| A three-minute MP3 | 2929.69 Kio | 0.000000024 Pbit |
| A smartphone photo | 3906.25 Kio | 0.000000032 Pbit |
| A high-definition film | 3906250 Kio | 0.000032 Pbit |
| A dual-layer Blu-ray disc | 48828125 Kio | 0.0004 Pbit |
Kibioktetten är en enhet för digital information på 1024 oktetter, och därmed på 8192 bitar. Beteckningen är Kio. Den är kilooktettens binära motsvarighet, och fastän de två bara skiljer sig med 2,4 procent är det i denna enhet som en stor del av en dators inre uppbyggnad faktiskt mäts.
Det viktigaste exemplet är minnessidan. Processorer sköter inte minnet oktett för oktett utan i block av fast storlek, och på nästan varje vanlig arkitektur är det blocket 4 kibioktetter. Varje tilldelning ett program gör avrundas uppåt till en mångfald av det, varje post i sidtabellerna beskriver en sådan, och ett programs snabbhet beror ofta på hur väl dess åtkomstmönster passar i det fyra kibioktetter stora rutnätet.
Disksektorer berättar en liknande historia. Hårddiskar använde 512-oktetters sektorer i decennier, och moderna diskar använder 4 kibioktetter, i takt med minnessidan så att en sida kan läsas eller skrivas i en enda operation. Filsystem tilldelar sedan utrymme i block som själva är tvåpotenser, oftast 4 kibioktetter, och det är därför en fil på en oktett tar fyra kibioktetter av disken.
Nätprotokoll använder också enheten. Buffertstorlekar, fönsterstorlekar och den största storleken hos många protokollstrukturer är tvåpotenser, och gränsen på 64 kibioktetter återkommer gång på gång: det är det största värde ett 16-bitars längdfält kan uttrycka, och det begränsar därför storleken på ett UDP-datagram, ett IP-paket och flera äldre filformat.
Detta är det allmänna mönstret: överallt där en gräns kommer av bredden på ett binärt fält är gränsen en tvåpotens, och det hederliga sättet att skriva den är med en binär förstavelse. Att skriva 64 KB för datagramgränsen är inte mycket fel, men att skriva 64 KiB är exakt rätt och säger var talet kommer ifrån.
I dagligt bruk är skillnaden osynlig. En fil på 200 kilooktetter och en på 200 kibioktetter ligger 4,8 kibioktetter isär, vilket ingen märker. Skillnadens värde är att den gör räkningen bakom ett tal läsbar, vilket betyder långt mer ju större talen blir.
En kibioktett motsvarar 1024 oktetter, 8192 bitar, 8 kibibit eller 1,024 kilooktetter.
Petabiten är en enhet för digital information på tusen terabit, alltså en biljard bitar. Beteckningen är Pbit. Den står på gränsen mellan mängder som läggs ut till vardags och mängder som ännu hör hemma i forskningslaboratorier och i totaler summerade över hela nät.
En petabit är 125 teraoktetter. Det är lagringen i ungefär hundratjugofem stora hårddiskar av konsumentslag, eller i mer vardagliga ord omkring trettiotusen timmar högupplöst video — tre och ett halvt års oavbrutet tittande. Ingen enskild apparat rymmer en petabit; talet beskriver system och inte föremål.
Enhetens mest slående bruk finns i rekorden för optisk överföring. Forskarlag i Japan, Nederländerna och annorstädes har fört mer än en petabit per sekund genom en enda fibertråd, genom att förena flerkärnig fiber — flera ljusledande vägar inom samma mantel — med hundratals skilda våglängder och avancerad modulering. De resultaten löper över tiotals kilometer i laboratoriet, inte över de tusental som en sjökabel i drift måste korsa.
På nätnivå beskriver petabiten summerad kapacitet. Ett stort datacenters totala sammankopplingskapacitet, den samlade kapaciteten hos alla kablar som landar på en kontinent och topphastigheten hos de största innehållsnäten anges alla i petabit per sekund. Det är summor över många länkar och inte betyget på någon enskild.
Även lagringssystem når petabitskala, fastän de alltid märks i oktetter. Ett stort vetenskapligt arkiv på hundra petaoktetter rymmer åttahundra petabit, och anläggningar av den storleken finns för genomik, partikelfysik och data från astronomiska kartläggningar. Partikeldetektorerna vid CERN kastar den överväldigande delen av vad de ser just därför att bevarandet skulle överskrida till och med dessa kapaciteter.
Förstavelsen peta kommer av grekiskans ord för fem, eftersom en petabit är tusen upphöjt till fem i bitar. Det namnmönstret fortsätter uppåt med exa för sex och zetta för sju, så stegen ovanför petabiten är regelbunden och lätt att förlänga.
En petabit motsvarar 1 000 000 000 000 000 bitar, 1000 terabit, 125 teraoktetter eller ungefär 0,8882 pebibit.